Anna Friström Wevill

Det senaste som har hänt är att klasskompis har skadat knäskålen, jag lider med honom för jag vet vad som väntar. Trots att han är elit-idrottare och får bättre förutsättningar än jag hade, så är hans väg tillbaka lång.

Sen kom jag hem och såg en video från lucia-showen som jag blev tvingad att avstå från. Det bryter mitt hjärta att veta att jag inte fick vara med pga den här dumma skadan. Det delades ut ett pris till varje US-medlem från styrelsen som tack. Tror ni att dom nämner mig? Jag är kränkt. Jag är ordförande för UngdomsSektionen 2011 och 2012. Fuck you. Jag skulle offra vad som helst för att få vara som dom, och så nämner de inte ens att jag existerar! Jag förtjänar mer än så, det tycker jag verkligen. Kanske inte lagt in min bästa insats i årets US, men förtjänar inte jag att bli utropad precis som alla andra? Vill avgå med omedelbar verkan. Ta mig härifrån.

Precis som alla andra sa de.

Det har snart gått 15 veckor sedan operationen. Jag är så uttråkad på att vara skadad. 2 år och 3 månader har passerat och det är en lång väg kvar. Var med på skolgympan igår, inte till 100 % så klart! Jag gjorde två kullerbyttor, stod på händerna med hjälp samt hoppade hopprep på mitt friska ben. Slutade med att vänster knä skadades och jag åkte hem från skolan, ska träffa min sjukgymnast idag så ska han känna på hur allvarligt det skadades. 

Allas liv rullar på, de är i stallet, tränar och lever vidare. Känns som att alla åker tåget medan jag står på perrongen och inte kan röra mig. Är det rättvist? NEJ. Jag ser elitidrottare komma och gå till sjukgymnasten, och jag är fortfarande kvar. Var inte beredd på att operationen skulle vara så omfattande. Har aldrig haft så ont som jag hade sommaren 2012, varje dag gick ut på respekt för knät - klarar jag det här? Kommer det gå bra? Håller jag? osv. Tror faktiskt att det hade varit lättare om någon bara sagt: “Din skada är okej, men du måste vara beredd på att det kan bli en jävligt lång rehabilitering om det inte håller. Det kommer bara gå nedför och bli väldigt tufft. Men en dag så kommer du stå med 50% belastning på båda och dina överbelastnings-skador kommer att försvinna. Men idag så ser det bra ut om du tränar, så får vi se om framtiden faller.” Då hade jag varit medveten om vilket jävla fucked up knä jag fick av den där jävla skit hästen. Istället så lät det så här:”Ja du måste träna, om det går ut igen så kan det bli problem. Oj det gick ur led, du får träna hos en sjukgymnast i 1 år. Oj, det hjälpte inte. Ditt knä kommer att falla isär om vi inte opererar. Men vi tänker inte förklara vad vi ska göra med ditt knä förrän du har blivit drogad och knappt minns något. Du kommer gå på kryckor i 6 veckor. Va? Är du dum? Du kan inte bara gå! Du behöver kryckor i 9 veckor. Du får absolut inte rida! Du måste träna. Oj, du är för svag. Vi tar ändå inga speciella åtgärder för det. Du blir bra om 10000000 år. Glömde vi säga det? OPS!”

Sanningen är att det var faktiskt i princip så det gick till. Ingen berättade vad jag gav mig in på. Jag trodde ju att jag opererade menisken - visste ni att jag opererade fast knäskålen och har ca 2-3 cm brosk under knäskålen som ingen jävel tänkte tanken på att ta ut när de ändå var där inne? 

Hej, jag har inte perspektiv på min eviga skada just nu. Jag vill bara vara frisk. Eller så vill jag vara skadad. Men läkare ger mig hopp och uppmuntran, säger att jag en dag blir 90% frisk. Det tror jag på när jag ser det! Vill antingen komma fram till den “friska” delen eller så vill jag bli skriven som skadad, inget jävla mitt emellan. När är jag framme? Elitidrottare kommer och går på 6 månader. Ja jag hatar att gå hos sjukgymnasten, tråkigaste på jorden. Så när får jag gå? 

Jag gjorde inget fel. Trots att ägarna av hästen anklagar mig och aldrig bett mig om ursäkt under de här åren. Först brydde jag mig inte om att jag var skadad. Gillade det tom. Uppskattade allt så mycket mer. Men 2 år och 3 månader +! Jag anmälde mig inte på det här. 

Fett optimistisk! HAHAH! Anyway, behöver inte läsas. Behövde bara skriva av mig min arga inställning på min situation. ACCEPTANS är nyckeln till allt har jag fått höra. Om ni bara visste hur många gånger jag har fått genomgå en lektion i att acceptera min skada, situationen jag hamnat i. Senast var i juli. Tror det är dax för en ny omgång, haha!